Framåt och uppåt för KIF och damfotbollen – men räcker det?

KIF Örebros ordförande Fredrik Stengarn kommenterar den otroliga resan som klubben gjort, men också damfotbollens utveckling:

När jag klev in i KIF Örebros styrelse 2017 så kom klubben från en rejäl baksmälla efter succéåren 2014–2015. En satsning på A-lagstruppen hade inte gett utdelning, och den hade oturligt nog prickats in samtidigt som TV4 dumpade de damallsvenska sändningsrättigheter som man vill bli av med ett upphittat plåster i en simbassäng. En ekonomisk smäll utan dess like och klubbens egna kapital gick från nästan en miljon plus till minus en miljon. Med facit i hand kan vi konstatera att de kraftigt minskade centrala intäkterna borde ha hanterats med omedelbara kostnadskapningar.

Detta innebar en försvårad daglig drift i KIF, och ett stopp i utvecklingen för svensk damfotboll. Ingen rolig kombination, när flera elitklubbar på damsidan var i behov av intäkter. Dels för att täcka tappade pengar, dels för att fortsätta utveckla sporten och ge spelarna de förutsättningar de förtjänar.

2017 var lärorikt för mig personligen. Men också ett väldigt jobbigt år. Som en följd av smällen 2016 stod hela vår verksamhet – från A-laget till ungdomslagen på Rosta Gärde – inför magra utgiftsbudgetar. Och sannolikt borde mer ha gjorts tidigare för att ytterligare stävja utgifterna. Det blev inte bättre: minusresultat 2017 med utökat negativt kapital – och A-laget blev degraderat till Elitettan. En katastrof, kan man säga. Som vi knappast såg ut att överleva.

På många sätt tror jag dock detta var exakt vad vi som klubb behövde. En rejäl väckarklocka. Styrelsen, då under ledning av Nordenberg, påbörjade arbetet för omstarten 2018, som har betytt allt för KIF, och som gav resultat.

Ny klubbchef, ny sportslig ledning, och nya sätt att jobba på. Vi gjorde det omöjliga enligt många när vi var nere och bara vände i Elitettan. Vi var tvungna att tro på det, eftersom vi visste att det också var enda sättet att undvika en konkurs. Återtåget till Sveriges högsta serie är en av de enskilt viktigaste händelserna i den här klubbens historia. Det ska alla som bidrog till denna bragd bära med stolthet.

Sedan dess har vi målmedvetet och i en takt vi orkat med tagit kliv framåt och uppåt.

2019 fick jag frågan om att kliva på som ordförande. Efter två år i styrelsen. Jag ska erkänna att jag tvekade länge. Det handlar ändå om ett icke arvoderat uppdrag, som jag visste skulle ta enormt mycket tid parallellt med att jag skulle driva mitt företag samt ha ett privatliv som också behöver min tid och uppmärksamhet. Men någonstans kunde jag ana vad som låg runt hörnet – och det var svårt att bortse från mitt engagemang för de orättvisor som damfotbollen har att hantera. Jag är glad att jag tackade ja. Det har varit 2,5 år av mycket slit. Men det har också varit år av glädje och framgång. För spelare och ledare. För klubben som sådan. För damfotbollen i stort. Och jag har inte varit ensam, utan haft grymma människor runt mig. Som också blivit vänner.

Det är också därför jag är lite extra stolt när Svenska Fotbollförbundet nyligen släppte analysen över ekonomin i OBOS Damallsvenskan (där vi ständigt varit sorgebarnet känns det som) för 2020. Vi har:

– Lägst kostnader av alla lag, men ett av de bästa sportsliga resultaten i relation till kostnader (vi kom sjua 2020!)
– Ökat omsättningen och nådde det högsta resultatet av alla klubbar
– Eliminerat vårt negativa kapital (från minus 1,8 mkr), och byggt ett kapital på över 1 mkr
– Beviljats elitlicens för 2022 – utan handlingsplan

Gåshud. Jag är oerhört stolt över eldsjälarna i och runt klubben som varit med och bidragit till detta. De har lagt grunden för många av de satsningar som vi påbörjat. En förstärkning av organisationen med ny klubbchef och 2,2 tjänster på kontoret. Höjd spelarbudget. Satsning på utökade ledar- och tränarresurser. Utveckling av ungdomsverksamheten och talangverksamheten. Den senare har vi inför i år satsat drygt en halv miljon på, med stärkt F19-lag och nytt F17-lag.

Jag ser en starkare ungdomssektion ta form; mer sammansvetsad och där vi som klubb påbörjat en förbättring av sättet som vi jobbar med våra flicklag. Steg för steg bygger vi ett KIF som står för glädje och utveckling, tillsammans. Allt med en ny förstärkt klubbidentitet med nytt emblem och färger. Från A-lag och talanglag, till flicklagen i ungdom.

Ett KIF fler vill vara en del av – och som man är stolt att associeras med. Detta har vi gjort med 1,5 års corona-pandemi som en våt filt över oss. Det är läge för alla inblandade att sträcka på ryggen!

Damfotbollen i stort? 2020 tecknade Sportbladet medieavtal med OBOS Damallsvenskan; Expressen med Elitettan. Fler företag ser jämställd sponsring som något självklart (om ännu alldeles för få). Intresset ökar. I VM 2019 följdes damlandslaget av lika många svenskar som brukar följa herrarna. Internationellt slog VM rekord i antal tittare och var det mest lönsamma fotbollsmästerskapet för mediebolagen, som köpt in rättigheterna för en spottstyver men åtnöjd stora tittartal och reklamintäkter. I Europa bubblar damfotbollen. FIFA och UEFA har vaknat. I takt med att de kommersiella värdena rusar. Samtidigt går det fortfarande sakta i Sverige.

Jag är rädd att Sverige blir kvar på perrongen. Föregångslandet där damklubbarna slitit stenhårt i årtionden för att ta damfotbollen dit den är idag. Utan särskilt mycket stöd eller hjälp. Det är en otrolig bragd av spelare, ledare och klubbengagerade. Nu när tåget går så verkar det dock som att vi inte riktigt förstår (eller vill se?) vad som håller på att hända. Det är för lätt att hålla nere satsningar på tjejers fotbollsspelande. För vi har varit bortskämda med damfotboll i världsklass. Att det sedan kostat på enormt i klubbarna och för spelarna är lätt att bortse ifrån, tydligen. Vi har inte betalat damfotbollen vad den är värd. Och gör det fortfarande inte.

Min förhoppning är att näringsliv, politik och publik kliver fram och erkänner denna grymma sport för vad den är. Det räcker inte med att gilla damlandslagets framfart i OS. Du och jag, vi, måste konsumera svensk elitdamfotboll på hemmaplan också. Annars har vi snart inget landslag värt namnet. Kort sagt: ta inte detta för givet. Tillsammans kan vi haka på tåget.

Det finns inget som är så undervärderat och underskattat som tjejers fotbollsspelande. Trots att vi är rekordmånga som ser vilken underhållning och klass sporten håller. Det är, om du frågar mig, en skandal. Det är en liten, liten knuff som behövs för att vi ska hänga med i den absoluta toppen.

KIF har gjort hemläxan och jobbet för att vara redo att haka på det rusande damfotbollståget. Frågorna som kvarstår: Räcker det? Och är du med?

/Fredrik Stengarn